Luxor är byggt på Thebes ben, Egyptens huvudstad under Nya rikets höjdpunkt, och staden bevarar fortfarande Nilens uråldriga logik: de levande på den soluppgångsvända östra stranden, de döda på den solnedgångsvända västra. Den kallas ofta världens största friluftsmuseum, och påståendet är svårt att bestrida när en enda stad rymmer Karnak, Konungarnas dal och Hatshepsuttemplet inom några kilometer från varandra.

På östra stranden är Karnak det största religiösa komplex som någonsin byggts — dess stora hypostylsal en förstenad skog av 134 kolossala sandstenspelare — och Luxortemplet förankrar den moderna staden, hänförande när det strålkastarbelyses efter mörkrets inbrott. De två förenades en gång av Sfinxernas allé, den 2,7 kilometer långa processionsvägen som storslaget återöppnades 2021 och nu är stadens främsta promenad. Korsa till västra stranden och registret skiftar från tempel till grav: 63 faraoner, däribland Tutankhamun, vilar i de färgsprakande klippkamrarna i Konungarnas dal, medan Hatshepsuts pelarprydda terrasser reser sig rakt ur klipporna vid Deir el-Bahari och Memnonkolosserna håller vakt över infarten.

Den signaturmässiga Luxorupplevelsen svävar ovanför allt detta: en luftballong i gryningen, som driver över den thebanska dödsstaden medan det första ljuset tänder templen, floden och dalens gröna remsa nedanför. Efteråt saktar staden in till Niltakt — en felukka till Banana Island, en tagine i ett restaurerat stadshus från 1930-talet, en solnedgång på corniche-kajen där Howard Carter en gång tillkännagav århundradets fynd.