Kairoborna kallar sin stad Umm al-Dunya — världens moder — och efter en dag här förstår man kaxigheten. Ingen annan stad staplar århundradena så nonchalant: en faraonisk obelisk i ett hörn, en fatimidisk minaret i nästa, en fasad i Belle Époque-stil som vittrar sönder ovanför en koshari-disk. Storkairo rymmer omkring tjugo miljoner människor, och de tycks alla befinna sig på Tahrirtorget samtidigt. Konsten är att sluta kämpa mot tätheten och i stället börja läsa staden kvarter för kvarter.

Islamiska Kairo är den medeltida kärnan, och al-Muizz-gatan är ryggraden att vandra längs — en strålkastarbelyst korridor av moskéer, sabiler och madrasor som löper ner till Khan el-Khalili, kopparslagarnas basar som handlat sedan 1300-talet. Söderut ligger koptiska Kairo, där Hängande kyrkan svävar över en romersk port och det kristna Egypten håller sin äldsta adress. Men huvudnumret har flyttat ut till öknens kant: Grand Egyptian Museum visar nu Tutankhamuns kompletta skatt inom synhåll från pyramiderna i Giza och har ersatt den blekta karminröda salen vid Tahrir som stadens självklara sevärdhet.

När kvällen kommer mjuknar staden. Bestig det lotusformade Kairotornet på Gezira för den definitiva 360-gradersutsikten, eller ta det äldre nöjet — en felucka som kryssar över Nilen i solnedgången medan böneutropet rullar över hustaken från tusen håll samtidigt.