Dendera är en av de platser som gör dig tacksam för allt som inte hände den. Inbäddat i en krök av Nilen nära Qena, norr om Luxor, överlevde det stora Hathortemplet århundradena anmärkningsvärt helt, och en tålmodig modern rengöring har gjort resten — lyft bort tidsåldrarnas sot för att avslöja färg som ingen sett på två tusen år. Hathor var kärlekens, musikens, glädjens och moderskapets gudinna, och hennes helgedom har en värme att matcha. Där många tempel imponerar med sin stränghet, bländar Dendera; det är en plats som belönar den som tittar upp.

Inne i den stora hypostylsalen reser sig väldiga pelare till kapitäl uthuggna med Hathors lugna, kogkonturade ansikte på varje sida, och ovanför rullar taket ut i restaurerade band av djupblått och guld — gamar, zodiakfigurer, gudinnan Nut som sväljer och föder solen. På ett tak finns den hyllade Denderazodiaken, en cirkulär karta över den forna himlen; originalet bröts loss och fördes till Louvren, och en trogen avgjutning fyller nu dess plats. Stig ner i de smala kryptorna, klättra till takkapellen där nyårsriterna hölls, och hitta det romerska födelsehuset och den stilla, gröna heliga sjön utanför.

Eftersom Dendera ligger en bit utanför den vanliga Luxorrundan känns det aldrig lika fullsatt som gravarna på västra stranden, och det finns plats att vandra. De flesta kommer som en halvdagstur från Luxor och har takkapellen nästan för sig själva, med utsikt över fälten och palmerna bortom inhägnadsmuren. Det är ett tempel att ta långsamt: glädjen med det ligger i detaljen — ett bevarat ansikte, en plötslig glimt av ursprunglig färg, sättet morgonljuset faller snett genom salen och det målade taket tycks, för ett ögonblick, vakna till liv igen.