Få platser i Egypten känns lika avlägsna, eller lika osannolika, som Abu Simbel. Du kommer till landets yttersta kant, där öknen löper ner till Nassersjöns blå vidd och Sudan ligger strax bortom horisonten. Skalan på ambitionen här är häpnadsväckande dubbelt över: först att Ramses II beordrade kolosser av denna storlek uthuggna rakt in i en nubisk klippa för mer än tre tusen år sedan, och åter att ingenjörer på 1960-talet sågade hela monumentet i block och lyfte det, bit för numrerad bit, till högre mark ovanför den nya dammens stigande vatten. De två berättelserna tillsammans är platsens genialitet.

Det stora templet tillkännager sig med fyra sittande Ramseskolosser, var och en tornande över entrén, blickande ut över sjön med gudars lugn. Passera mellan dem in i berget och berget sväljer dig — en sal kantad av pelarstatyer, väggar uthuggna med faraos slag, och långt inne sanktuariet där fyra gudomar sitter i mörker. Två gånger om året, kring den 22 februari och den 22 oktober, tränger gryningssolen längs hela templets längd för att lysa upp dem. Bredvid står det mindre Nefertaritemplet, tillägnat Hathor, där drottningen för en gångs skull är uthuggen lika hög som sin kung.

De flesta besökare anländer, ser templen och åker inom ett par timmar, vilket är synd, för Abu Simbel belönar dem som dröjer kvar. Stanna till kvällens ljud- och ljusshow, när fasaderna blir en duk för den gamla berättelsen återgiven i färg och röst. Ännu bättre, tillbringa en natt: den lilla nubiska byn har sin egen milda rytm, och på Eskaleh, ett ekologiskt lertegellogi vid sjöstranden, kan du äta nubisk mat och se ljuset skifta över vattnet. Vissa resenärer når templen med kryssning på Nassersjön och glider in från vattnet medan kolosserna reser sig framför.