De flesta kryssningspassagerare möter Edfu halvsovande, ryckta vakna vid kajen av smattret av hovar på corniche-kajen. Det är en arbetande Nilstad av sockerbruk och dammiga torg, och först verkar det vara en plats man helt enkelt passerar på väg söderut mot Aswan. Men Edfu vaktar en av antikens stora överlevare, och staden har ordnat sig kring den gåvan med en avspänd, obekymrad självsäkerhet. Det är ingen brådska här, ingen trängsel av påflugna säljare i Luxors skala — bara vagnarna som väntar, souken som vaknar, och ett tempel som överlevt allt omkring sig.

Horustemplet är skälet till att du kommit, och nästan inget förbereder dig på hur komplett det är. Sand begravde det i århundraden, vilket är just därför det står idag med sin höga pylonfasad nästan intakt, sina reliefer skarpa, sitt tak fortfarande över huvudet. Kliv genom porten och en stor granitfalk — Horus själv, krönt och vaksam — vaktar gården. Inuti blir rummen mörkare och mer hemlighetsfulla tills du når sanktuariet och det lilla bibliotek som en gång kallades Böckernas hus, med väggar inskrivna med titlarna på papyrusrullar som för länge sedan vittrat bort till stoft.

Nöjet med Edfu är ankomsten lika mycket som målet. Calèche-färden från kajen är en del av ritualen — ett långsamt klipp genom vanliga gator, förbi bagerier och barberare, med kusken som pekar ut ingenting särskilt. Efteråt finns tid för stadens souk, där handeln är för lokalbor snarare än besökare, och teet hälls starkt och sött. Söder om staden ligger de gamla sandstensbrotten i Gebel el-Silsila, där Nilen smalnar av och antika stenhuggare högg den sten som byggde hälften av Egyptens tempel — en stillare, tommare motvikt till Horus storslagenhet.