Rosetta — Rashid på arabiska — är en av de mest stillsamt anmärkningsvärda städerna i Egypten, och en av de minst besökta. Den ligger där Nilens västra gren, efter sin tusen mil långa resa, äntligen rinner ut i Medelhavet. En gång en blomstrande hamn som överglänste Alexandria, har den glidit in i en graciös, blekt pensionering, med sin höga ålder bevarad snarare än bortsopad. Staden är världsberömd för ett föremål som inte längre finns här: Rosettastenen, hällen av mörk granit vars tre skriftspråk låste upp hieroglyferna och, med dem, hela det forna Egyptens förlorade språk.

Det som överlever i Rosetta är arkitektur du inte ser någon annanstans — höga osmanska köpmanshus byggda av karakteristiskt rött-och-svart tegel lagt i djärva mönster, deras utskurna träskärmar och ståtliga fasader en uppteckning av stadens merkantila glansdagar. De finaste, som det vackert restaurerade Arab Kily House, kan besökas. Norr om staden står Fort Julien, fästningen där franska soldater grävde fram den berömda stenen 1799. På andra håll skiktar sig århundradena varsamt: den gamla Zaghloulmoskén med sin skog av pelare, den vördnadsvärda Abu Shahin-kvarnen, och vid stadens kant den breda, disiga udden där flodströmmen möter öppna havet.

Rosetta belönar en obekymrad vandring. Det finns få formella sevärdheter bortom husen och fästningen; nöjet ligger i strukturen hos en vanlig deltastad som råkar vara genomdränkt av historia — fiskebåtar på floden, böneutropet över kakelklädda hustak, teglas på skuggade hörn. Nere vid vattnet serverar enkla grillar dagens fångst från Nilen och havet, ätna enkelt med bröd och sallad. Få utländska besökare gör resan, vilket är just dess charm: en plats som förtjänade en fotnot i varje historiebok, som stillsamt fortsätter med nutiden.