I decennier betydde namnet El Alamein en enda sak: ökenslaget som vände krigslyckan i Andra världskriget i Nordafrika. Idag bär samma kust en häpnadsväckande dubbel identitet. Väster om Alexandria sluttar Medelhavet ner i band av turkos och mjölkjade så livfulla att de ser retuscherade ut, och längs det vattnet har Egypten frammanat en glittrande sommarlekplats — sträckan som lokalbor helt enkelt kallar Sahel. Dystra krigskyrkogårdar och blänkande nya marinor delar nu en enda strandlinje, och kontrasten, snarare än skärande, ger denna plats dess säregna tyngd och glamour på en och samma gång.

Uppgörelsen med historien kommer först. El Alamein Commonwealth War Cemetery är det känslomässiga centrumet — rad efter rad av bleka gravstenar för männen från ett dussin nationer, oklanderliga mot öknen. I närheten lägger El Alamein Military Museum ut fälttåget med stridsvagnar och fältkanoner, medan det resliga tyska krigsmonumentet ruvar på sin höjd likt en sandstensfästning. Sedan vänder stämningen: kör vidare till Sidi Abdel Rahman, där en perfekt turkos vik öppnar sig, och till de vita tornen i New Alamein City och den jaktkantade Marassi Marina, det polerade ansiktet på den nya rivieran.

Utanför säsongen, på våren eller tidiga hösten, tunnas resortmassorna ut och kusten avslöjar ett långsammare nöje. Vandra den tomma sanden vid Sidi Abdel Rahman i det mjuka kvällsljuset, när vattnet svalnar till lavendel och det enda ljudet är vinden från dynerna som slukade en hel armé. Egyptier kommer hit för att bada och dröja över långa luncher med grillad fisk, och den nya stadens kaféer förblir upplysta sent. Det är en märklig, gripande kombination — ett landskap av hågkomst som lärt sig, varsamt, att fira de levande igen.