Marsa Matrouh existerar för sommaren och låtsas knappt annat. Under några varma månader fylls beduinstaden på Egyptens yttersta nordvästkust med familjer som jagar dess stora vinst — en följd av skyddade vikar där Medelhavet blir en osannolik mjölkjade över sand i benets färg. Utanför säsongen bommas resorterna igen och vinden viner genom tomma gator, men i juli surrar corniche-kajen till midnatt, stränderna är en mosaik av parasoll, och hela platsen hänger sig helhjärtat åt sol, salt och skaldjur. Den är opretentiös, en aning skrovlig i kanterna, och älskad just för det.

Kusten är attraktionen, och dess paradnummer är Agiba Beach — agiba betyder "mirakel" — en pytteliten vik inramad av ockrafärgade klippor, nådd nerför en brant stig till vatten av nästan overklig klarhet. Västerut längs samma strand ligger Kleopatras strand, med sina klippooler och saltuthuggna valv, och den legendomspunna Rommels strand, under grottan som Ökenräven sägs ha använt som högkvarter och som nu rymmer ett litet museum tillägnat honom. För blankare bekvämlighet trär Almaza Bay upp exklusiva resorter längs en lugnare lagun. Tillbaka i staden håller El Obayed Beach och den långa corniche-kajen folkmassorna glada.

Kvällarna är där Matrouh visar sin verkliga karaktär. När värmen lättar strömmar familjer ut på corniche-kajen, barn jagar i grundvattnet, och doften av träkol driver från strandkanten. Fiskmarknaden sätter middagens rytm — du väljer din fångst och får den grillad — och gammaldags ställen som Panayoti serverar den enkelt, med bröd, sallad och citron. Det finns föga nattliv av cocktailbarssorten; nöjet är långsammare och mer gemensamt, en stad som äter utomhus under stjärnorna innan den korta säsongen vänder och kusten blir tyst igen.