Port Said föddes ur Suezkanalen och har aldrig glömt det. Grundad på 1850-talet som Medelhavets inkörsport till den stora vattenvägen, växte den till en kosmopolitisk frihamn där fartyg och sjömän från varje ocean passerade — och den maritima kaxigheten definierar den fortfarande. Stadssiluetten är en parad av eleganta kolonialbyggnader med djupa träbalkonger och gröna kupolprydda konturer, framför en strandkant där, än idag, containerfartyg och tankfartyg glider förbi i ståtlig procession på sin väg till och från kanalen. Det är en stad som känns ständigt vid kanten av någonstans, balanserad mellan havet och resten av världen.

Vattenvägen är skådespelet, och staden är ordnad för att betrakta det. Den ståtliga byggnaden för Suezkanalens myndighet, krönt av sin trio gröna kupoler, härskar över kanalmynningen likt en sekulär katedral. Längs fronten löper corniche-kajen, där hela staden strosar för att se fartygen, och från dess kaj skjutsar den lilla Port Fouad-färjan över kanalen — en gratis, två minuter lång överfart som tekniskt sett bär dig från Afrika till Asien och tillbaka. De Lesseps-piedestalen erinrar om kanalens franske ingenjör, medan Port Saids militärmuseum och det fotogeniska kolonialkvarterets gator fyller i resten av historien.

Port Said bär sin frihamnsidentitet lätt och njutbart. Shopping i tullfria zonen är en sedan länge etablerad lokal sport, och stadskärnans gator kring landmärken som El Borg och Gianola sjuder av kaféer och gamla konfektyraffärer. Skaldjur är den stora basvaran — fiskmarknaden förser restauranger längs fronten, och middag betyder vadhelst som kom in den dagen, grillat eller stekt. På kvällen lyser de balkongprydda fasaderna, familjer promenerar längs corniche-kajen, och ljusen från passerande fartyg driver över det mörka vattnet. Trots allt sitt industriella syfte är det en avslappnad, saltluftig stad som lever lyckligt i havets rytm.