Siwa håller sin egen tid. Inkilad nära den libyska gränsen vid den yttersta västra kanten av Egyptens öken låg denna oas så långt bortom Kairos räckvidd att den fram till att en asfalterad väg kom på 1980-talet huvudsakligen nåddes med kamel — och isoleringen visar sig på bästa sätt. Folk här talar siwi, ett berberspråk, inte arabiska i första hand; kvinnor väver brudsilver och broderier efter mönster äldre än nationalstaten; och hela det gröna bäckenet av dadelpalmer och olivlundar flyter i ett hav av sand, omringat av saltsjöar som glittrar likt spillt kvicksilver i solen.

Oasen bär sin historia i lertegel. Shalifästningen reser sig i stadens mitt, ett virrvarr från 1200-talet av kershef — salt och lera — som smälter en aning vid varje sällsynt regn och fortfarande ser ut som ett sandslott övergivet av jättar. Ute vid Aghurmi står Amons orakeltempel, dit Alexander den store kom 331 f.Kr. för att bekräftas som son till guden; du kan klättra upp till det för samma vidsträckta utsikt som han hade. I närheten håller de klipputhuggna gravarna i Gebel al-Mawta — de dödas berg — sina målade tak, och den källmatade bassängen känd som Kleopatras bad bubblar fortfarande sval och klar.

Kvällarna tillhör vattnet och tystnaden. Lokalbor och resenärer driver ut till Fatnasön, en palmkantad landtunga vid en saltsjö, för att se solen sjunka och ytan bli rosa och guld. Middagen kan vara långkokt lamm och dadlar på Abdu, ett fast inslag i decennier, eller ett lugnare bord på Albabenshal inbäddat i de gamla fästningsmurarna. Stanna länge nog och rytmen kryper in under huden — böneutropet över palmerna, åsnekärrorna, de hypersalta sjöarna där man guppar som en kork, och vissheten om att ute bortom Adrère Amellals lyktbelysta lertegel löper Stora sandhavet vidare i hundratals tomma mil.